klagomuren bleknar i jämförelse

att det smakar bafucin-mint i munnen hjälper, men tar inte helt bort den obehagliga känslan av att det är något fel med min hals som ömmat flera dagar i rad nu. först bara på vänster sida, men nu även höger.

imorrn är det valborgswhatever och det finns ju definitivt dagar där man hade kommit mer lindrigt undan med att ha ont när man sväljer.

jobbar på det där (detdär) med liknelser igen.

att vara fast i mitt huvud är som att vara fast i en isoleringscell. men utan de mjuka väggarna.

gowdnattbön. suck och stön. rimma simma....

gud som haver barnen kär, se även till mig som en aning äldre är.
vart jag mig i världen vänder, rinner lyckan ur mina händer

amenvafan

*name* is

åker till tjörn över dagen.

lördag

klockan var 6 när jag fick för mig att jag kanske skulle gå på bio. se kenny begins.
klockan var 5 över när jag hade att spanat in en visning som passade.
klockan var 15 över när jag låste dörren, tog hissen ner och gick mot busshållplatsen.
klockan var 18 över när jag klev på bussen.
klockan var 25 över när jag klev av bussen.
klockan var 28 över när jag klev in på biopalatset och frågade om det fortfarande gick att få biljetter till halv 7-visningen.

min poäng är att jag var "spontan".

filmen var förövrigt lite av en besvikelse. jag var å andra sidan inte riktigt på skratthumör. tänkte att filmen kanske skulle ändrat det, men det stämde bara delvis.

jag försökte omvandla min frustration till musik, men det gick inte alls. istället satt jag där frustrerad både över att filmen inte hjälpt och att frustrationen över att filmen inte hjälp inte hade hjälpt mig med musiken...

sen kunde man kanske tänka sig att jag tänkte att jag kunde bli av med en del av frustrationen genom att skriva om den. men.. ja.. gissa vad jag sitter och är frustrerad över nu?

inblick i någon annans liv

det är jag, parlino-tomtarna (en hängandes i taket, en liggandes precis vid datorn och två ståendes i badkaret. för dom var smutsiga..) och kyle. vi hänger (vissa mer bokstavligt talat än andra) och har det roligt/trevligt här i landala.

jag tog räkost på mackorna som jag tog till potatissalladen som jag tog hackat kokat ägg till.
ägg är enligt förpackningen 14% protein och det känns som att ägg är billigt (till och med de kravmärkta äggen från frigående höns med möjlighet till utomhusvistelse. till och med när man köper dom på min inte alls särskillt prisvärda lokala butik. eller, det tror jag iaf. har aldrig kollat på priset...). så varför äter inte alla ägg oftare?
folket vet kanske inte att man kan ha det i potatissallad. det visste inte jag heller, men sen testade jag och såg att det kunde man.

det gör lite ont när jag sväljer, och när jag inte sväljer. och enligt uppgift låter jag förkyld.

yeeeeeeeey

idag var nog första gången sedan klockomställningen som det varit hyffsat ljust när jag vaknat. om det fortsätter kommer det säkert hjälpa mot morgontröttheten. då kanske jag kan gå upp ännu tidigare så att jag kan skriva ännu längre inlägg innan jag går till jobbet. och det är ju.. eh. bra?

tiden går fort när man har roligt, men också när man har ont om tid.

gick upp klockan tio idag eftersom jag gick och lade mig så tidigt att jag tänkte att jag inte skulle behöva mer sömn än så.
såhär i efterhand kan jag tycka att jag snarare borde tänkt att jag kunde gå upp kl 16 eftersom jag absolut inte behöver mer vakenhet än så.

(och på tal om ingenting alls läste jag idag ett 20 sidor långt "paper" (i pdf-format) som tännsjö skrivit om "why we ought to accept the repugnant conclusion".
tännsjö är ju lite av en idol, men jag försöker verkligen att läsa med kritiska ögon. fast ibland kanske det är bättre att överlåta kritiserandet åt någon som inte måste kämpa för att vara kritiskt. dvs läsa något från någon som har en helt annan åsikt.
fast... neehh! motbjudande eller ej: tännsjös slutsatser verkar vara riktiga.)

ska bara... sova, jobba, tvätta

okej. har lugnat ner mig.
har också ätit en "hel måltid" med enbart kniv.

imorrn måste jag städa och diska. om jag lyckas med det finns det kanske lite hopp för mig ändå.
kanske. en städad lägenhet är ju inte allt. men det är viktigt. jag skulle inte behöva somna/vakna/komma hem till synen av denna krigszon.

vågar inte skrika irl

heeeeeeeelvete. faaaan och järnspikars!
jag är INTE på humör. fan ta allt (edit: och) dess moster!

tro, ork och lust är lätt att tappa

hjärter dam hit och dit. fröken svår

sitter och lyssnar på winnerbäck, och för första gången på lång tid begränsar jag inte urvalet till de allra gladaste och mest hoppfulla låtarna.

det är väl hursomhelst inte de deppiga låtarna som får en att bli deppig. man är väl deppig först och känner för att lyssna på de deppiga låtarna sen? eller vem kommer först? hönan eller ägget?
och våga inte påstå att det är en kombination. allt är svart ELLER vitt.

drömskt

drömde att jag åkte i en hiss utan väggar och tak. den gick ner. ner och ännu mer ner.
men den stannade aldrig, och jag åkte inte ens förbi några våningar med dörrar.
kände bara att hissgolvet rörde sig nedåt och såg meter efter meter av betongväggarna åka förbi.

tänkte att jag måste tryckt på fel knapp, typ bottenbottenbottenvåningen.. men när jag vände mig om för att kontrollera vilken våningsknapp som lyste, då fanns inte längre knapparna kvar.
för ett ögonblick fick jag en ganska stor klump i magen och en känsla av att ha tappat kontrollen drabbade mig.
men jag hämtade mig. ett tag tänkte jag att jag skulle försöka ta spjärn mellan två väggar med fötterna och försöka klättra uppåt (som en enmansversion av kejsarens nya stil. se bild), men jag insåg snart problemet med detta: förutom att det var på gränsen till för långt mellan väggarna så rörde sig också golvet alldeles för snabbt nedåt. om jag så bara för några sekunder skulle lyckats hålla min kropp kvar mellan väggarna, skulle fallet ned till hissgolvet sedan bli alldeles för långt och landningen alldeles för smärtsam.
om jag skulle klättra var jag tvungen att klara hela vägen upp, annars skulle jag gå (falla) en ganska säker död till mötes.



jag tror jag bestämde mig för att det var förnuftigast att stanna kvar. vem vet, hissen nådde kanske bottenvåningen snart?
men då försvann spänningen och jag vaknade.

flera timmar senare sitter jag hemma på botten och skriver om min dröm. och ska nog sova istället för att leta utvägar, som vanligt.

glömde

glad påsk på er alla förresten. ät och må gott!

paus

åker till tjörn och stannar ett tag. tar med torbjörn tännsjös Läget och några filmer. får se vad jag tar med mig tillbaka.

10 000-kronorsfrågan. eller "men hey, att vara vanlig är också bra!.. pfhwt!"

har börjat se på kyle xy. kyle som är den superstarka, supersnabba, superintelligenta killen med dåliga people skillzzz och ett mystiskt förflutet...
och man ( eller iaf jag och åtminstone en annan kille, om jag uppfattade honom rätt :P) vill ju så gärna vara sådär mystisk och speciell.
men samtidigt ska man ju kunna "förvalta" det man har också. och där har både jag och kyle problem.

fast.. när det gäller killar som kyle tänker jag väl oftast att det mesta skulle lösa sig om dom bara avslöjade sin hemlighet. vad är grejen med att hålla sina trumfkort hemliga och att inte visa upp allt koolt? lois lane och ALLA andra gillar ju superkrafter av olika slag.

men vi "dödliga" utan varken hemliga eller offentliggjorda trumfkort? hur vinner vi ära, respekt och kärlek?

så det fick bli såhär

känns dumt att inte skriva något alls när jag suttit här och försökt i en halvtimma. då märks det ju inte alls att jag försökt.

taggad

veckan blir lite tyngre än vanligt iom att vi är lediga på fredag. då får vi besöka hela veckans hämtställen fast på 4 dagar istället för på de vanliga 5.

kände att det gjorde lite ont i armen/axeln när jag öppnade dörren till tvättstugan för ett tag sedan. får väl se om armarna sitter kvar när veckan är slut.
inte hela världen annars

detta inlägg är menat att beskriva en känsla av allmän frustration.

tänk om man kunde komma på något viktigt och uppnåeligt så att man kunde lägga tid på deet istället för allt trams som liksom inte leder någon vart alls.