"Hur kul hade följande avsnitt blivit om hela mumindalen bara satt på sina arslen och var lyckliga hela dagarna tills det var dags att trycka på knappen till matmaskinen igen?"
låter inte som ett så kul program nej.. men måste det verkligen bli så? jag antar att du inte menar att det mycket roligare programalternativet skulle vara ett program om spadar.. så vari ligger skillnaden? varför skulle nästa program med nödvändighet handla om deras önskningar i det ena fallet (lyckopiller med mera), men inte i det andra? (spaden)
det hade kanske med resten av kommentaren att göra? :P
"Är det inte jakten på framförallt lycka (och mat som gör det möjligt att fortsätta vår jakt på lycka) som driver oss?"
det ligger säkert rätt mycket i det. å kanske hade det därför blivit ett dåligt program, precis som du sa. men det hade fortfarande varit ett bättre val för invånarna i mumindalen... det känns som att det nästan ligger lite i definitionen av ett (lyckat) lyckopiller. man kan ju inte gärna ha ett lyckopiller vars (garanterade?) bieffekter är minskad livslust.
ett lyckligt liv är ett liv värt att leva. det blir mer värt att leva ju lyckligare vi blir, och tvärt om. blir vi för olyckliga vill vi inte leva.. kanske behöver vi mer än bara känslan av lycka, men då kan vi väl isf fortsätta att sträva efter de sakerna även i ett lyckligt tillstånd.
eftersom lyckopillret inte kan föra sin egen talan så vill jag också säga att det alltså är ett LYCKOpiller, inte ett njutningspiller (ett orgasmpiller eller liknande).
"Om man har obegränsat med mat och energi, och redan har uppnått fullständig lycka, vad blir då meningen med livet?"
att forsätta att vara så lycklig som möjligt... (dvs knapra i sig fler piller)?
och/eller fortsätta sträva efter sina (av lyckan oberoende) mål.
måndag, november 12
lyckopiller och mumintroll - ett förtydligande(?)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Oj, nu blev det djupt och jobbigt...
"ett lyckligt liv är ett liv värt att leva. det blir mer värt att leva ju lyckligare vi blir, och tvärt om."
Just därför är obegränsat med lyckopiller en dålig idé. Någonstans måste det ju komma en topp, en gräns för hur lycklig man kan bli. Med en lyckopillsmaskin skulle man ju ganska enkelt kunna nå den toppen, och vad händer då?
Då kommer apatin, om man är så lycklig man kan bli, det finns inget som kan göra en lyckligare, då faller ju all vilja att handla. Varför ska jag göra något om det garanterat inte kommer att göra mig lyckligare? Även absolut lycka blir tradigt i längden.
Alternativet skulle ju i så fall vara att det inte fanns någon övre gräns för hur lycklig man kan bli och det är ju nästan ännu värre. Det skulle skapa ett maniskt beteende bland folket i mumindalen. Det skulle frossas i lyckopiller, ingen skulle ju sluta och tänka "nej, jag vill inte vara lyckligare än såhär". Det skulle bli en enda stor kamp om vem som kunde få flest piller, och det skulle resultera i oenigheter om tillgången på piller, beroende, maktkamp osv. Inte bra saker, och framförallt inte lyckobringande saker.
Jag tror att motgångar, olycka och tråkigheter är bra i lagom doser. Om inte annat för att man ska kunna uppskatta det man har. Om jag minns min Alfons rätt så säger farmor vid ett tillfälle ungefär: "Det är bara bra att ni har tråkigt, hur skulle ni annars märka att det blev roligt sedan?"
Förlåt för den långa kommentaren, som plåster på såren kommer en till, något kortare dock.
Det fanns ingen förklaring till varför being a member of the black race var en riskfaktor, det stod med i listan på uppradade faktorer bara. Jag misstänker att man inte vet exakt, antagligen har man undersökt hudfärgen på dom drabbade i USA och sett att members of the blck race var överrepresenterade.
Jag läste iofs bara sammanfattningen, kanske står mer utförligt förklarat varför i den långa texten, men man vill inte läsa den långa texten.
inget att be om ursäkt för. trevligt med respons ju :) här kommer ett minst lika långt 'svar' ;)
jag tror också (?) att lyckan har en övre gräns, och det är denna gräns vi når med hjälp av våra lyckopiller. jag tror dock inte att lyckotoppen nödvändigtvis följs av ett tvärt stup som man faller ned för... pillret gör dig så lycklig du kan bli (det är liksom lyckopillrets 'grej'), vad är då så hemskt med apati?? kan du vara optimalt lycklig och känna leda samtidigt? det låter konstigt. vad är leda om inte en (sorts) brist på lycka?
om variation (att INTE ständigt sitta och vara lycklig)är värdefullt i sig, dvs om variation stillar en egen "hunger" som inte lyckan kan stilla.. ja, då kan vi väl med den hungern som motivation gå ut och leva våra liv. lyckligare blir vi inte, men vi stillar ytterligare en hunger (utöver hungern efter lycka).
jag är också skeptisk till att det skulle gå att göra ett bra lyckopiller (i verkligheten alltså. trollkarlen kan göra "vad som helst").
KANSKE är det just för att lyckan ändå på något sätt är relativ, eller beroende av toppar och dalar... som du antydde.
men man skulle kanske kunna tänka sig att man fick ett lyckopiller som höjde "grundnivån" av lycka till den högsta möjliga stabila nivån, och att du därifrån kunde ha toppar. (grundnivån skulle då bli dalarna. kanske trevligare dalar än vad vi annars har).
eller så är det kanske trots allt inte omöjligt med evig lycka ändå. jag minns också mycket väl farmors oförskämt optimistiska vinkling av alfons upplevda leda.. men stämmer det verkligen? måste vi ha något att jämföra med för att kunna uppleva lycka?
visst verkar all erfarenhet säga att ingenting är kul för evigt, vi tröttnar efter ett tag. och ibland hittar vi ingenting som ger oss lycka. men kan det inte bero på att vi inte har tillgång till en sån månfald av lyckoskapande aktiviteter? det är så jag känner iaf. efter en "lyckotopp" känns det inte teoretiskt omöjligt att hålla nivån där. men rent praktiskt är det förstås svårt. då kanske man kan ta ett lyckopiller så att man slipper en jobbig dal. ett lyckopiller skulle kanske kunna fungera ungefär som en heldag med en god vän. efter det kan man hålla uppe lyckonivån med något annat, en riktig (verklig) god vän, eller en hemmadag med film och annat mys.. det kanske inte fungerar med flera piller i rad. ett visst sorts stimuli (både piller och vänner) är kanske dömt att framkalla en långsamt avklingande lyckoupplevelse.. men då är det bara att byta stimuli!!! ;)
Jag tror att man tröttnar på allt i längden. Man behöver variation, och man behöver dalarna för att kunna uppskatta topparna. Därmed inte sagt att det finns ett direkt samband mellan dalens djup och toppens uppskattning. Sen tänker jag att det skulle kunna vara okej med (perfekta) lyckopioller för den äldre generationen, dom har haft sina dalar, dom kan uppskatta lyckan, men vad händer med de som föds efter att lyckopillsmaskinen kommit? Kommer de verkligen att kunna vara maximalt lyckliga från födsel till döden? Och vad blir det för ett liv?
Jag tror att man behöver uppleva både positiva och negativa känslor, för att kunna ta sig igenom dom jobbiga och kunna uppskatta dom svåra. Och jag tror att det 'r så även i en perfekt värld med trollkarlar.
Skicka en kommentar