klagoparadoxen aka vanligt hederligt 'djupt' emo-trams

satt och beklagade mig på msn och i bakgrunden spelades Halfway to Fivepoints.

det är lite frustrerande när halvvägs inte är ett kortare stopp på vägen utan istället, som i låten (halfway to fivepoints is as far as you'll come), är ett till synes permanent tillstånd.. (bortsett från möjligheten att det faktiskt kan bli sämre)

för att ta ett exempel som i sig självt inte säger så mycket om vad jag menar, som vanligt: jag är krasslig. jag blir aldrig sjukare, men heller aldrig friskare.

en nackdel med att vara krasslig istället för sjuk är att man inte riktigt kan klaga. man kan inte klaga för att det helt enkelt inte är tillräckligt synd om en.
och för att det inte är tillräckligt synd om en kan man varken motivera en sjukskrivning eller en "ligga-hemma-och-tycka-synd-om-sig-själv"-helg.

ibland känns det som att hela mitt liv, generellt sett, är precis på den gränsen. på gränsen där det enda jag med rätta kan klaga på är att jag inte kan klaga på något med rätta. (..come again?)
på gränsen där det enda jag med rätta kan vara nöjd för är att "det enda jag med rätta kan klaga på är att jag inte kan klaga på något med rätta". dvs: att jag iaf inte har något (riktigt) att klaga på

jag har tillräckligt för att i tankarnas värld förstå att jag har anledning att vara nöjd, men inte tillräckligt för att i känslornas värld också känna mig nöjd.