små steg mot ett mer vuxet liv. (och färre steg till systemet)

jag tänkte bara skriva att nu är det klart. officiellt och sånt .
jag ska "få" en etta i landala (landalagången 11).

det kan nog bli bra. flyttar in när jag fixat iordning lägenheten och bestämt vad jag ska ha där.
..så det kan ju ta ett tag.
men lite yey iaf.

onsdagsbekännelse

i min fantasi är jag en supercool(..) man som säger saker i stil med "hur många gånger tror du att du hinner sticka mig med den där kniven innan jag slagit ut alla dina tänder?". (obs. riktigt 'citat' från en dagdröm)
och i min fantasi är det den sortens man som alla kvinnor vill ha.

i verkligheten är jag inte alls en sådan man, och i verkligheten kan detta ibland kännas lite jobbigt.
detta trots att jag misstänker att inte riktigt alla kvinnor gillar Arnold-typen.

så visst. även jag har gjort (och gör) mig (ständigt) skyldig till den åttonde dödssynden - Irrationallitet

en av dagens alla överraskningar

idag lyckades jag och min kollega låsa in oss på en innergård efter att ett provisoriskt dörrstopp havererat och dörren slagit igen bakom oss. lite oväntat

ringde en tredje kille som var i trakterna som fick komma å låsa upp för oss. heh.
annars hade man ju kunnat vänta på att någon som bodde i huset skulle ut, men det kunde ju ha tagit hur lång tid som helst. i teori.

med en halvtimma kvar på dagen var det en kille i jag-har-höstlov-åldern som cyklade efter oss. efter några trånande blickar fick han en kort utbildning i hur man tömde sopkärl. sen hänge han med oss resten av dagen och fick hjälpa till med allt utom körningen.
när vi var klara och skulle åka till tippen (som ligger för långt bort för att han skulle kunna cykla efter) fick han en glansig Guinness rekordbok som vi hittat en annan gång. som tack för hjälpen

både sopgubbsutbildningen och gåvan var min kollegas idéer. jag gillar inte barn så värst..
men jag försökte vara snäll iaf.

"normaltid"

tiden rullar på.
ibland står den still.
idag går den bakåt.


jag har precis druckit en varm socker/saltlösning.
fastän jag bara drack 3.5or idag kände jag att det kunde vara bra att 'vätska upp', som dom sa i lumpen.
sen var det ju helt otroligt crappy väder. frös som en gnu när jag väl kom in. då var det skönt att dricka något varmt.
om jag inte minns fel kan kroppen lättare ta upp vatten om det är lite socker i. och salt är ju alltid bra.. och värme.
det är perfekt. jag är så bra. så snäll mot min kropp.
hipp hipp

dagens spontana tanke(-inlägg)

jag kanske skulle vilja klättra. typ inomhus på träväggar med plastiga knotiga hand/fotfästen.
kanske med säkerhetslinor och sånt också, fast nog helst inte. (jag tror man måste vara två då.)
bara det är madrass under. jag behöver inte klättra så högt.
huvudsaken är att det är svårt.
åh. hade varit koolt att kunna klättra på en såndär vägg som lutar utåt.


jag vet inte vart man kan klättra, men bor man i stan så har man närmare till allt, och klättring borde ju rimligtvis ingå i begreppet "allt"....
SÅ när jag får någon sunkig lägenhet i stan, när jag har närmare till klättringslokalen, DÅ kanske jag ska testa klättring.

undrar vad det är för folk som klättrar. teorier någon?

morgondagens PS?

det är fel att generalisera!
eller mjah..
...generellt sett iaf.

nä, skulle man kanske slå till med ett avväpnande

hej

singing (worksongs) in the rain

tillochmed en allmänt glad och positivt kille som jag (*host*) har svårt att inte bli lite nedstämd av veckans väderprognos.

med lite fantasi så... (kanske det kan bli kul för er också)

haha.

kom å tänka på en gång när jag och min kollega var inne i ett soprum och han hittade en tennisboll som han höll på att studsa med.
jag rotade lite i närmaste sopkärl och hittade två glas (modell större).
han fick ett av glasen och jag föreslog att vi skulle kasta bollen mellan oss men att vi bara fick fånga (och kasta) den med glaset.
jävligt basic. men kul
särskilt när man började tänka på hur det måste sett ut för någon som gick förbi: där stod vi neonklädda sopgubbar i ett soprum, med sopbilen mitt på gatan utanför ståendes på tomgång, och lekte primitiva barnlekar med folks sopor.



inte så dumt med minnen som man kan tänka på och bara spontant börja skratta.
man borde ha många sådana på lager. sen hade man kunnat ta fram dom när man behövde lite ledigt från ångesten, lidandet, deppigheten eller vad man nu var i för obehaglig sinnestillstånd.
ingen revolutionerande tanke, jag vet. och inte en så användbar tanke för en som minns så dåligt som jag gör.
men ändå! som det brukar heta.

söndag

nu är det söndag. let the ångest begin!

lördag is when the action is. hemma is where the action is.

idag var jag på middag hos min äldsta syster. min äldsta syster och hennes pojkvän. min äldsta syster och hennes pojkvän i deras nya lägenhet vid norra älvstranden.
med mina föräldrar.

det bjöds på hembakad pizza och utsikt över hamnen.
verkligen ett fint ställe.

jag skulle köra både dit och hem, så det blev inget öldrickande för min del.
helt okej. jag var ändå bakis från fredagens öl.
helt okej.
och det regnar ute!

torsdag.. torsda.. torsd.. tors.. tor.. to.. t.. .. .

jag skulle vilja berätta om att jag suttit här och försökt skriva något vettigt i en kvart nu. att jag skrivit ganska många ord men att jag sedan, efter ett par meningar, ändå bara suckat och suddat ut allt. börjat om på nytt.

även efter jag givit upp tanken på att faktiskt skriva något vettigt, och efter att jag bestämt mig för att bara rakt av berätta om skrivandet och suddandet.. även då suddades flera meningar ut.

ett tag övervägde jag att bara skriva "hjälp", men kom på att det lät på tok för dramatiskt. folk kunde ju tro att något riktigt hade hänt.
sen övervägde jag att helt enkelt skita i att skriva ett inlägg, men den tanken insåg jag snart gränsade till ren galenskap. dumt. jag måste ju påminna folk om att jag finns. jag måste finnas
om ett träd faller mitt i skogen och ingen bloggar om det, låter det då?
och mina läsare, mina stackars läsare. vad skulle dom ta sig till utan mina uppdateringar?

åh. ett tag kände jag hur det släppte. jag skrev utan suddet i högsta hugg! jag tänkte skriva att "åh, jag tror det har gått över nu", men sen kände jag att det hade det inte alls det. sudda sudda sudda.
konstigt. att jag kunde skriva allt detta ändå.
jag inbillar mig nog. varför skulle jag sudda mer än andra?

varför suddar man alls?

slo lerner blogg(er)

alltid ska man ha något att oroa sig för

jag var helt säker på att jag hade ställt väckarklockorna på rätt väckningstid. så självklart drömmer jag om att båda klockornas vanliga tidsinställning hade ändrats på något sätt.

fick ligga vaken en lång stund och tänka innan jag kom på hur orimligt det var. sen fick jag ändå gå upp å kolla så att tiden stämde mellan de två klockorna.
efter det var jag inte orolig längre, men inte fan var jag redo att snabbt somna om heller.

nu sitter jag och tänker att natten kunde använts bättre. jag borde varit mer utvilad

kände att det var dags för en bild

dålig koll

fan.
jag trodde att det var den 12:e oktober som anna ternheims nya skulle komma. eller om jag kanske trodde att det var november nu. jag vet inte. hursomhelst är det en hel månad kvar nu.

men jag har iaf förhandsbokat skivan nu.
egentligen hade jag tänkt köpa på itunes store. men det kanske kan vara trevligt att ha en riktig skiva också. det är ju trots allt en lite annan känsla.

den 12:e november är en onsdag. undrar vad jag gör då.
undrar vad jag skulle vilja göra då

så gott som fredag

när fingrarna är stela. när armar och axlar värker. när käkarna gått ur led (av alla gäspningar).
ja, när det mesta är skit men man är hoppfull ändå..
då vet man att det är fredag.

stora ambitioner

vill spendera mer tid i sängen. mer tid under täcket. mer tid i värmen.

tysta illasinnade skuggfigurer

internet gav upp mitt i morgonsurfandet.
annars hade jag skrivit om hur dåligt jag sov i natt och om hur jag ganska ofta blir skrämd av mina drömmar.

ett återkommande tema är mörker + en känsla av att en person (eller iaf något..) är närvarande. närvarande trots att jag borde vara ensam.

ett annat tema, som inte sällan kombineras med temat ovan, är att jag drömmer att jag vaknar.

minst tre gånger har det hänt att jag drömt att jag vaknat och känt känslan av att någon var i rummet. minst tre gånger har det känts så påtagligt, och mist tre gånger har jag blivit så rädd att jag helt frusit. stelnat av ren skräck.


jag vet inte varför jag instinktivt tror att dessa personer vill mig illa.

en gång tror jag att jag försökte prata med personen. ja, faktiskt brukar jag vara mycket lugn och sansad i början. försöka avfärda känslan som inbillning. försöka se förklaringar till vad jag känner och ser.
skuggorna är kanske från stolen och handuken. ljudet var kanske från katten.. känslan MÅSTE vara inbillning.
men sen börjar jag alltid tvivla, och när obehagskänslan inte försvinner omedelbart börjar jag undra om den kanske är befogad. ligger jag och försöker resonera bort ett verkligt hot?
sen är det kört.

jag är förövrigt rätt körd.
21 år gammal och mörkrädd? ..för att nämna en av alla de saker jag är som en 21åring man "i sina bästa år" inte borde vara.

söndag höstmorgon

inatt drömde jag att jag såg maria wetterstrand, att jag blev biten av en katt och att jag blev helt täckt av svärmande myror.

miljö/djur-tema alltså.

godnatt torsdag. godmorgon fredag

tydligen åskar det ute. en utmärkt anledning att stänga av datorn

månadens/veckans/dagens citat

jag sitter ofta och lyssnar på musik.
nästan lika ofta fastnar jag för någon textrad som jag tycker uttrycker något som jag skulle vilja ha sagt. eller något som bara låter bra..
t.ex. idag, när jag fastnade för nedanstående text.

"It's were my reason stops
and something else comes in

I know it doesn't make sense
but still..
calleth you - cometh I"