jag skrek mycket när jag var yngre. oftast för att jag var arg tror jag.
min mormor sa någon gång, i samband med ett samtal om hur både hon och morfar hade suttit barnvakt olika gånger, att jag som liten var ett "mycket ilsket litet barn".
hursomhelst, tillbaka till skrikandet:
jag minns särskilt en gång när hela familjen var samlad i bilen, på väg från vår sommarstuga på tjörn. jag var väl någonstans mellan 5 och 7 år gammal kanske. har dålig koll på sånt.
jag var upprörd över något och skrek och grät tills halsen blev så ansträngd och irriterad att jag spydde.
sen skrek jag inte mer på ett tag tror jag. skämdes mest.
det mest pinsamma var att jag, iom att jag hade spytt ner mina byxor, fick gå vägen från parkeringsplatsen till lägenheten utan något mer än kalsonger på underkroppen.
och så pratar man om hur barnsoldater fått uppleva hemska saker! JAG då?!?!?!
måndag, december 15
dagens ljuva barndomsminne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Naaw. Du kanske inte var arg, du kanske var ledsen?
just då, eller överlag när jag skrek?
jag känner spontant att skrikande är närmare besläktat med ilska än med ledsenhet.
men ilskan kanske var grundad i ledsenhet, eller nåt i den stilen. kanske var det du menade. vem vet.
läste om anknytningsteorin..ish btw. länken på wiki och lite annat jag snubblade över.
lät ju inte helt tokigt. DU låter inte helt tokig, även om det låter som att jag tycker att du låter tokig när jag tokar mig :P
Hehe, du är gullig Erik. Anknytningsteorin är ganska intressant.
Min kommentar handlade nog mest om att man ofta antar att små pojkar är arga när de "skriker", medan små tjejer är ledsna när de "gråter". Tidigt införande av könsroller.
Skicka en kommentar