domedagen

på P3, som vi alltid lyssnar på i (sop)bilen, pratade dom idag om världens undergång. frågan var hur vi lyssnare skulle spenderat den sista dagen.

jag tänker mig att de allra flesta skulle spendera dagen gråtandes. inte på grund av någon dödsångest, utan helt enkelt för att så många skulle se hur deras dröm om en perfekt sista dag förstördes av alla andras drömmar.
hur stor är sannolikheten egentligen att personen du helst av allt skulle vilja spendera din sista tid med också vill spendera sin sista tid med dig?

pojkvännen som åker för att spendera sista tiden med flickvännen hittar henne inte, för hon är hos sin bästa vän som i sin tur har åkt till sin farmor. en farmor som dog av pur skräck när hon läste löpsedlarnas Domedagschock-bilaga.




nå. om ni inte märkt det så är jag tillbaka! har lånat johans gamla bärbara mac ett tag, eftersom min egna stationära pc inte mår så bra.

ville bara skriva ett lite längre inlägg nu när det var så länge sedan jag skrev. och så ville jag göra klart för alla att livet utan dator och internet inte alls fått mig att omvärdera något.
nog för att jag har haft tid att tänka, visst. men glaset känns minst lika halvtomt som det gjort innan. även om jag egentligen vet bättre.