jag känner igen känslan så väl. ett lugn helt utan verklighetsförankring. ett lugn som bygger på tron att det löser sig!
om allt ändå löser sig finns ingen anledning att oroa sig för de till synes oöverkomliga hinder som herren gud har placerat ut längs the road called life.. eller the road called praktisk filosofi.
problemet är att jag inte riiiiktigt tror på att det kommer lösa sig, bara tillräckligt för att jag ska kunna skita i att plugga.. men inte tillräckligt för att jag inte ska drabbas av ångest 2039 varje gång jag råkar titta på det ovan nämnda hindret.
studieresultat idag: fyra meningar i mitt anteckningsblock. jag strök över tre av dessa meningar eftersom de egentligen bara var dåliga formuleringar av den fjärde meningen, som i sig inte var särskilt bra. men den får stå kvar tills jag kommer på en femte (bättre) formulering.
söndag, november 11
skönt att känna igen sig
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
haha.
Omg, flashback till veckan innan min kemitenta. Har inte fått tillbaka den ännu, men med typ 97% säkerhet var den ett bevis på att det inte alltid löser sig. För allas välbefinnande väljer jag dock att se den som undantaget som bekräftar regeln. Det löser sig, det gör det alltid.
"problemet är att jag inte riiiiktigt tror på att det kommer lösa sig, bara tillräckligt för att jag ska kunna skita i att plugga.. men inte tillräckligt för att jag inte ska drabbas av ångest 2039 varje gång jag råkar titta på det ovan nämnda hindret."
känns igen mycket väl.
Skicka en kommentar