inatt när jag hade borstat tänderna, släckt alla ljus, stängt av datorn och gått in i mitt rum, hörde jag ett välbekant ljud från köket: timern (aka "digital-äggklocka") pep. men den pep inte som den gör när en inställd tid har gått ut.. den pep som den gör när man håller inne en knapp för att ställa in en tid. och den bara fortsatte och fortsatte
"kruxet" var att jag var (eller iaf borde varit) ensam hemma.
så kom det sig att jag mitt i natten vandrade genom den nedsläckta lägenheten med en mindre kniv i handen.
pipandet hade förstås en naturlig förklaring*, men jag fick användning av kniven ändå: jag använde den för att bända ut batteriet ur den fuktskadade apparaten.
*att en ondsint människa hade gjort inbrott och använde timern som en distraktion för att kunna hoppa på mig bakifrån hade ju också i någon mening varit en naturlig förklaring (en icke-övernaturlig förklaring)... men så var det alltså inte.
att tro på det övernaturliga är väl kanske alltid dumt.. men vart går gränsen för när det är dumt att tro på (eller att iaf inte utesluta, och därför förbereda sig för) det osannolika?
det kanske mest är en vägning mellan hur pass stor risk det egentligen är och hur mycket ens livskvalité försämras om man tar risken på allvar?
söndag, januari 20
preparatus supervivet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
detta påminner mig om en gång jag var ensam hemma och hörde massa ljud där nere. tog täcket och hämtade en kniv för att vara beredd. gick för att kolla varje rum, och ett släpande ljud förföljde mig. hela tiden, och när jag stannade stannade också förföljandet. efter att i 20 min kollat alla rum 3 ggr insåg jag att det var täcket som släpade i parketten.
Skicka en kommentar