psykfall från tredje våningen

mat är lite av min nya passion. inte med smakupplevelsen i centrum. utan mängden.
jag frossar i mat och äter mig äckligt mätt och känner mig samtidigt nyttig, för jag inbillar mig att jag behöver all energi jag kan få.
och jag blir aldrig tjock. inte vad jag kan se iaf.



ibland tänker jag mig att den klassiska bilden av en anorektiker som ser sig själv i spegeln och ser en tjock person fastän personen i fråga egentligen är trådsmal.. att den sortens "rent" visuella förvrängning av ens självbild kunde göra en blind på andra sätt. typ som att man tror man är halvsmal, men att man egentligen är halvtjock. eller att man tycker att man är helt lagom, men att man egentligen är skitsmal..
det är lite samma grej som jag skrivit om innan. det att man kanske går runt och tror att man är något som man egentligen inte alls är. snygg, bra, smart, rolig. eller ful, allmänt dålig, dum och tråkig.

störande. att man inte vet vad andra tänker och tycker. och att jag inte känner att jag kan bilda mig en uppfattning själv utan att veta de andras uppfattningar.
jag vill inte ha fel angående någonting. det vill väl ingen iofs.