jag ser fiender och spioner överallt där ute. kan inte slappna av bland folk. folk tittar. tittar bort - i avsky. ler - hånler. tittar tillbaka -utmanande.
skakade personen avfärdande på huvudet? hörde jag en fnysning? vad gjorde jag nu för fel?
folk får mig att känna mig obekväm. för folk är folk och jag vet inte vad folk vill ha. men jag tänker mig att dom i mig ser allt dom inte vill ha.
fast så vet jag ju också att jag inte är alltings mitt. att folk lever sina egna liv och förmodligen inte lägger märke till mig. dom tittar bort, för varför skulle dom fortsätta titta? dom ler (eller kanske hånler) åt någon annan. tittar på människan snett bakom mig.
fast så vet jag ju också att allting inte är svart eller vitt. att vissa lägger märke till mig medan andra inte gör det. att någon kanske ler åt mig. en annan kanske inte.
om jag inte vet kan jag inte handla. fatta beslut. och med folk vet man aldrig.
folk är folk och jag vet inte hur folk tänker.
måndag, mars 30
veckans lite längre buhu
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag håller med. Folk är knepiga när man inte vet vart man har dem och orsakar (för) mycket oro och huvudbryn. Det är ju som du säger att man ofta förstorar upp (negativa) signaler för sig själv i onödan, men det är ju svårt att sluta om man inte kan släppa idén om att man vill vara omtyckt av alla och känna sig speciell. Vilket jag tror att de allra flesta vill. Man får väl börja hos sig själv och sända ut så mycket positiva signaler som möjligt, så att människor runt omkring slipper oroa sig. Kanske.
hm. ja, kanske. bita ihop och föregå med gott exempel.
men det är så mycket jobbigare att få en död blick tillbaka när man själv ler.
fast det vägs kanske upp långsiktigt av alla leenden man får som man inte skulle fått om man själv gick där med pokerfejset hela tiden.
bra svar. allt tål att tänkas på. tack
Skicka en kommentar