allt går trögare och trögare. det är frestande att skylla på förkylningen som aldrig riktigt släpper, det visslande ljudet i mina lungor eller någon annan grej som slumpmässigt slagits upp i hypokondrikerns uppslagsvÄrk.
men på senare tid (för 20 minuter sedan och framåt) har jag kommit att tänka på den ökande trögheten som något helt annat.
jag tänker mig att man har ett ankare på en elastisk lina som man fäster vid sig själv; båten vi kallar "livet". denna båt kommer oundvikligen att gå framåt hur man än gör, därför gör man klokt i att aldrig slänga i sitt ankare.
men ibland när man sitter i sin båt och åker förbi en riktigt vacker ö, eller ett ställe där fiskelyckan är bättre än vanligt, då kan man bara inte hålla sig längre. man slänger i ankaret i något slags fåfängt hopp om att man för evigt kommer få stanna där man var. men båten vi kallar "livet" kommer somsagt aldrig stanna. den kommer oundvikligen att fortsätta framåt, framåt och åter framåt.
så vad händer? jo, båten fortsätter (som den måste) men för varje dag som går , för varje meter båten lämnar bakom sig blir den elastiska linan allt mer spänd, och båtfärden blir bara trögare och trögare.
i förlängningen kan ett antal olika saker hända..
- linan går av (eller kanske t.o.m klipps av, av kapten?). båten fortsätter som vanligt
- en stor del av båten slits av när för mycket spänning byggts upp. båten fortsätter skadad.
- ankaret tappar fäste och flyger med världens fart rakt in i båten. båten fortsätter skadad.
- båten fortsätter men är snart så långsam att kaptenen inte ser någon egentlig mening med att alls låta den gå. (nu är det ju sagt att båten alltid kommer gå framåt, men detta är förstås inte riktigt sant. faktum är att alla båtar till slut stannar.) båten överges
- blablabla
hursomhelst. vad som tydligt framgår är att vissa alternativ är att föredra framför andra.
vad som inte framgår lika tydligt är hur lätt/svårt det är att genomföra de olika alternativen.
(bilden som kommer upp om man bildsöker på "eriks båt med ankare")
3 kommentarer:
Mjo, jag tänkte också på häckner när jag hörde dikten. Men det berodde mer på att han pratade som honom än på innehållet, jag kan inte min häckner så bra. Tyckte väl vissa delar lät lite snodda ur håkanlåtar också... Funderade ett tag på om det var grejen, att allt var så uppenbart snott.
En fin metafor tyckte jag, men bli ändå ledsen av att läsa den. Vill inte att du ska ha kastat i ditt ankare redan, utan se att livet har så mycket att ge. 20 år av 90(?) är inte särskillt mycket. Det finns många människor du inte har mött, många platser du inte har sett, många insikter du inte hunnit få och många saker du inte hunnit uppleva. Puss på dig i alla fall.
vilken skrämmande fantastisk metafor, den passar perfekt just nu.
Skicka en kommentar