OBS. följande kan upplevas som stötande eller på annat sätt obehagligt. (på riktigt. tror jag..)
jag går runt och hoppas att det ska visa sig att jag har (behandlingsbar) cancer så att jag kan använda det som ursäkt för att inte plugga. eller mer allmänt som en ursäkt för handlingsförlamningen jag upplever.
här vore det kanske på sin plats att säga något i stil med "peppar peppar, ta i trä", men det skulle kännas som att jag gav efter för vidskepliga dumheter.
"han dog pluggfri. med ett leende på läpparna" hade dom kunnat skriva på gravstenen.. om jag mot förmodan ändå skulle dö.
(obs. arrangerad bild.. och gammal)
är det förresten politiskt o-korrekt att vilja bli kremerad nu för tiden? räknas kroppar som fossilt bränsle?
jag vill nog kremeras ändå. efter att alla (för andra) användbara organ väl avlägsnats kommer det ändå inte vara särskilt mycket kvar att bränna.
och det skulle vara fult att (konventionellt) begrava bara delar av mig. för att inte tala om hur obehaglig en begravningsceremoni med öppen kista hade kunnat bli!
fredag, februari 22
inte redo att tänka på döden? titta bort
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det bästa är att citatet kommer från en såndär fruktansvärd kärleksfilm där man redan på omlaget kan se hur det slutar och, i princip allt som kommer att hända... Självklart får alla varann på slutet.
Så taget ur sitt sammanhang, ett fint citat. I filmen jääävligt dubbelmoraliskt och äckelklyschigt.
ang. detta inlägget...
När jag gick från min tenta, påväg hem för att ta itu med nästa tenta, tänkte jag samma sak. Jag tänkte inte exakt cancer, men lite åt det hållet. Folk skulle tycka synd om mig och ha jävligt mycket överseenede med att jag inte fixade mina tentor.
Jag har alltid tänkt att jag vill begravas "hel", men har ju ändå redan registrerat mig till donationsregistret och som du skrev så lär det väl inte vara så fräscht att ligga där helt utgrävd och skändad. Då kan man likaväl brännas så slipper folk se skiten. Jag kanske borde tänka om..
Skicka en kommentar